Anna Nilsdotter Mört

Dombok 1703: "Länsmannen i Uhmeåbyn Mårten Mårtensson klagade öfwer att framledne Kyrckioherdens härsammastädes Herr Oluf Grans Enka, dygdesamma Hustru Anna Nilsdotter Mörth, har förlidne Bartholomei tid sasgt sig ned på landet hört en sägen som wore han Mårten att hafwas dräpt eller ihjälskjutit en Bonde Anders Nilsson i Kussiön, som förledne Majii drunknade uthi Träsket Ruskkalfwen begiärandes Mårten att Härads Rätten wille efterhöra wem som med samma ogrundade tal utkommit. - Alltså förklarade sig nu hustru Anna Mörth derpå sålunda, att hon fuller uthi godt förtroende hafwer uppenbarat för Länsmannen sig hafwa hört det ryktet uthaf åtskillige, då hon förledne Sommar war nere på landsbygden , men att någon tillagt Länsmannen den giärningen nekade hon sig sagt eller säga kunnat , föregifwandes det hennese minne nu uthi hennes, höga ålderdom så är förfallit att hon ingen wisst namn uppgifwa kan som sådant tal för henne haft. - Så emedan Länsmannen själv bekiände det Kyrkoherde Enkan af ingen argehet uthan i god mening detta honom uppenbarat thy kan Rätten henne med intet straff belägga, dock pålades henne att betänkia sig, af hwem han berörde tal hört och wid sin ankomst utföra söka att få dertil skiähl och wittnen då den sådant först utkommit må undergå sitt behöriga straff: - Icke dess mindre bör Länsmannen emellertid wid Laga plikt wara allom i detta mål oförwitl, helst emedan alla häroppe weta berätta att sådant tal är allenast ett ogrundat ryckte och Bondens anhöriga aldrig haft några misstankar det Anders Nilsson wore dräpt hwartill de icke heller funnit någor liknelse…”.